* 1862 - + 1943

Farmors hemby Sönnarslöf

Östra Sönnarslöv 2000-talet - det gula huset till vänster måste vara "Hantverkshuset"

WIDTSKÖFLE

Fulahuset

Gårdssmedjan

"Drakarna" i Böke by

BÖKE BY VAR LITEN - TRE GÅRDAR. EN MÖLLA OCH ETT PAR GATEHUS SOM MEST

Drakar i Widtsköfle

Eskilstorp

Lyngby Everöd

Elna Andersdotter

FADERSKAPSMÅL
LYNGBY

SÖNNARSLÖF - 1850-talet

SÖNNARSLÖF

Niklas Malm - den siste Widtsköfle-Malmen

Stoby - Årröd - Borrestad

STOBY (HESSLEHOLMS) FÖRSAMLING
GÄRDS HÄRADS VAPEN
MALTESHOLMS SLOTT
HÖGE VÄG VID UPPFARTEN TILL MALTESHOLM
HÖGE VÄG
KALKBROTTET I SÖNNARSLÖF
SÖNNARSLÖF
ANDERS PERSSON GRANHOLM
JOHANNA LUNDSTRÖM
"Borrestad Smedja" - utsikt mot åsen
Vinter
Smedjan till höger
Boningshuset
Avståndsbild från backen - smedjan till vänster
Närbild på smedjan
Entrésidan
Karl, Per och Dagmar
Trädgården mot entrén
Vintern 1967
Slutet av 1970-talet. En epok är slut...
Anna och Gunilla
Karl,Greta, Gunilla, Karin och Anna
Inger
Nils och Gunilla
Anna, Nisse, Gunilla och Evert
Anders Persson Granholm
Gunilla och Karin
Skogspromenad
Anna kokar kaffe
Skolan i Borrestad där barnen Granholm gick
Borrestad smedja sett från åsen - vid skogsbrynet bortom de långa gårdlängorna

JOHANNA LUNDSTRÖM

Berättelsen fortsätter så klart med min farmor, mamsell Johanna Lundström, född i Sönnarslöfs by utanför Christianstad den 22 februari 1862 och avliden i augusti 1943 Borrestad smedja, Östra Sönnarslövs församling.

 

Detta är en berättelse från en helt annan del av Skåne och om helt

annorlunda familjer, för flera av dessa familjer har jordbruket spelat mindre roll för försörjningen och ingen har såvitt jag kan se dragit på sig kronans mundering för att försörja sig som knekt.

Johanna Lundströms förfäder/förmödrar delar jag in i "Malmarna" på hennes mors sida, "Drakarna" på hennes fars sida.

 

Malmarna var hantverkarfamiljer som arbetade åt eller för några för den tiden mycket rika - familjerna Barnekow, Hagerman och Stjernswärd på Widtsköfle slott och familjen de la Gardie på Maltesholms slott.

 

"Drakarna" var ursprungligen bönder i Böke by men efterhand daglönare och jordbruksarbetare i Widtsköfle socken och i Lyngby by i Everöds socken.

 

Berättelsen skildrar i huvudsak händelser i socknarna Widtsköfle, Everöd, och Östra Sönnarslöf. Det är en berättelse som utspelar sig i ett landskap som inte är särskilt bördigt, ett landskap med stora höjdskillnader och där jorden ibland inte är jord utan ren flygsand, ett landskap som ägnar sig bättre för fåruppfödning, potatisodling, jakt och skogsbruk än för vanligt åkerbruk.

 

Släkten på den här sidan redovisar jag först med utgångspunkt från Gunilla Malms anor, alltså Johannas mor. (Hon med brudkistan.)

 

Jag avslutar berättelsen 1940.

    

 

Widtsköfle slott

 

Widtsköfle, cirka två mil söder om Kristianstad, är en av Nordens bäst bevarade renässansborgar. Den uppfördes på 1500-talet av tegel på pålar i en sankmark och har över 100 rum. Fyra längor innesluter en rymlig borggård. Såväl borgens placering som dess utformning visar att det är en försvarsborg. Borgen har kraftiga hörntorn varifrån alla väggar kunde bestrykas med kanoneld och den omgavs länge av djupa vallgravar.

 

Någon kilometer öster om Widtsköfle slott ligger byn Widtsköfle. Öster om Widtsköfle by och ner mot Östersjön, cirka fem kilometer bort, fanns förr stora flygsandsfält. I den södra och västra delen av Widsköfle socken är det mycket skog och ängsmark.

 

En av våra släktingar (på mors sida) Carl Linnaeus besökte Widtsköfle 1749 på sin skånska resa. Om Widtsköfle gods och dess omgivningar skrev Carl bl a: "Den vida och djupa vattengraven som omger mangården omger också ladugården och är försedd med två vindbryggor. Trädgårdarna vid Widtsköfle har vackra häckar av avenbok. Aprikoser, persikor, kvitten och vinrankor växer uppför murarna och väggarna. Buxbom växer frodigt eftersom vit flygsand uppfyller inskärningarna. Hedera växer tätt uppför slottsmurarna och fäster sig själv. Pilar växer vid gärdsgårdarna, stöder dessa och ger lugn så att sanden inte får överhand och den fina svartmyllan inte flyger iväg. Präktiga alléer hade anlagts, en del av lind och andra av vitpil, poppelpil och poppel. Planteringar av tall - men också av bok - ses på flera ställen på Widtsköfle gods.

 

I väster ligger skogsbygden där landet i förhållande till slätten är mycket högt. Där växer mycket bokskog, ljung och kort renmossa. Själva jorden i skogsbygden består av mullblandad mo eller ljungjord och där finns inga flintor som på slätten. I skogsbygden är jorden emellertid mycket stenig med gråsten.

 

Flygsand finns öster om Widtsköfle. Där växer en lund av tall som för länge sedan har planterats för att dämpa sanden. Öster om lunden finns stora sandfält, och ännu längre österut liksom åsar av flygsand. Flygsandsörter växer där endast flygsand finns. Tallplantager anlagdes vid vägen söder om Widtsköfle för fjorton år sedan.

 

Byn Widtsköfle ligger ett stycke från slottet. Det är en ansenlig by som liknar en liten stad. Den består av elva hemman, vardera indelad i fyra gårdar som ligger särskilda med egna trädgårdar och små täppor. Alla hus är av korsvirke, gatorna är stenlagda och kyrkan är mycket vacker. Bi fanns i myckenhet. På ett ställe såg vi över 50 kupor på ett ställe."

     

   

Malmarna

 

1. Elias Glasmästare och hans hustru Johanna

 

På 1690-talet bodde i Widtsköfle, på Widtsköfle no 31, en glasmästare kallad Elias Glaser FMMFFFFF och hans hustru Johanna Ottesdotter FMMFFFFM. (Glaser = glasmästare på danska !) När och var Elias var född har inte gått att reda ut men han beräknas ha levt från cirka 1652 till något år före 1722. En motsvarande beräkning av födelseår har gjorts för Johanna Ottesdotter. Om Johanna vet man dock när hon avled, den 6 januari 1695 i Widtsköfle. Var Elias och Johanna kom ifrån är okänt. En glasmästare var en specialist så mycket talar för att Elias rekryterats av slottet från någon stad.

 

En ledtråd kan vara det förhållandet att Elias och Johannas son Daniel tog sig efternamnet Malm, vilket kan tyda på en anknytning till Malmö. En annan gissning man kan göra är att Elias far hette Daniel, eftersom namnskicket var att äldste sonen fick heta som sin farfar. En möjlig släktanknytning skulle då kunna finnas till skräddarmästaren i Malmö Hans Danielsson Glaser, född omkring 1660 och död 50 år gammal 30/3 1710 i Malmö, Caroli församling. Hans barn i första giftet, bland dem sonen Daniel, tog nämligen också namnet Malm !! 1660 bodde f.ö. på Södergatan i Malmö en glasmästare som hette just Daniel, Daniel Tomtorn som omtalas i Malmö Fornminnesförenings Årsskrift 1989 på sida 170 - 171. (En annan person med liknande namn är snickaren i Malmö Daniel Danielsson Glaser, vilken uppgetts vara från Engelholm.)

 

 Med Elias och Johanna i Widtsköfle bodde sönerna Daniel (Daniel Malm FMMFFFF) född cirka 1678, och Niklas, född cirka 1683, samt dottern Margareta. Ytterligare en son till dem, Elias, hade avlidit 1688 i Widtsköfle.

 

Efter Johannas död gifte Elias Glaser om sig med Karna (ca 1667 – 1735), dotter till en Barbara (som kan vara den Barbara Andersdotter som avled den 12 januari 1700 Widtsköfle, 74 år gammal). Med Karna fick Elias glasmästare barnen Johanna *1697-04-20, Otto Magnus *1700-04-23 och Elias/Elisaus/Elison *1702-06-03 - +1775 i Maglehem.

 

Margareta Eliseidotter födde 1718-12-26 en "oäkta" son, Niklas, i Widtsköfle.

Otto Magnus, soldat i Malmö 1722, fick det året en son, Elisaus, i Widtsköfle.

 

2. Daniel Glasmästare och hans hustru Dortha på Rosenlund

 

Daniel Eliasson Malm FMMFFFF, blev liksom fadern glasmästare och tycks dessutom (kanske vintertid?) ha varit anställd som skogvaktare vid Widtsköfle-godset. Den 30 mars 1703 gifte sig Daniel Eliasson Malm med Dortha Jeppasdotter FMMFFFM född cirka 1678. Daniel Eliasson Malm och Dortha Jeppasdotter bodde på ett ställe som kallades Rosenlund. Var i Widtsköfle stället med detta vackra namn var beläget vet jag inte. Daniel och Dortha fick mellan 1704 och 1726 sammanlagt åtta barn – med namnen Malena, Elna, Karin, Johanna, Gertrud, Signe, Ola och Niclas Malm FMMFFF, född den 2 mars 1721 på Rosenlund.

 

För tre av flickorna Danielsdotter från Rosenlund, Vittskövle, finns det äktenskap registrerade. Karna Danielsdotter gifte sig 1733-05-04 med Knuth Pährsson, Österlia, Hanna Danielsdotter 1735-06-15 med Christen Johansson, Böke och Ellna Danielsdotter 1739-06-03 med Nils Nilsson, Vittskövle. (Karna skall enligt uppgifter på Internetsajten DIS ha varit född 1710 och avlidit 1782. Hanna skall enligt samma sajt ha avlidit 1789.)

 

Daniel Eliasson Malm avled 1738 på Hospitalet i Widtsköfle, 60 år gammal.

Dortha Jeppasdotter levde till 1753.

 

3. Niclas Glasmästare och hans hustru Ingar i Fåglahuset

 

Niclas Malm FMMFFF blev tredje generationen glasmästare i familjen Malm. Den 17 november 1746 gifte han sig med Ingar Månsdotter FMMFFM. Niclas

bodde när han gifte sig nära Österlia by, cirka fem kilometer söder om Widtsköfle, på torpet Fåglahuset. Ingar bodde när hon gifte sig på "Herrgården", dvs. Widtsköfle slott.

 

På torpet Fåglahuset föddes 1750 - 1768 Niclas och Ingars fyra barn - Daniel, Oluf, Nils, Ola. Äldst var Daniel Malm FMMFF, född den 2 oktober 1750 i Fåglahuset.

 

Jag har hittills inte fått fram några uppgifter om hur länge Niclas Malm och Ingar Månsdotter levde.

 

4. Daniel Snickare och hans hustru Ingar, också i Fåglahuset

men senare på Segesholm

 

Daniel Malm verkar ha varit snickare, inte glasmästare.

 

Daniel Malm gifte sig den 14 oktober 1774 i (Östra) Sönnarslöf med Ingar Swensdotter FMMFM. Daniel och Ingar bodde även de på torpet Fåglahuset. När de gifte sig antecknade prästen att Ingar Swensdotter tidigare hade varit gift.

 

Daniel och Ingar Swensdotter fick som det verkar sju barn mellan 1780 och 1794; Bengta, Gunnel, Niclas, Gunnel, Ingar, Ingar och Ola.

 

Yngst var sonen Ola Malm FMMF, född den 1 juli 1794. Sannolikt dog väl de flesta barnen som små. Sådana var tiderna. Dock inte Niclas som står som dopvittne när ett av brodern Olas barn döps i Widtsköfle på 1820-talet - och inte heller Ingar2/Ingri.

 

"Snickare Malm" från Segesholm, Widtsköfle (förnamn ej angivet av prästen men måste väl syfta på Daniel Malm) avled av "breklighet" 1829-12-26 vid 80 års ålder. Ingar Malm, 76 år, hade avlidit 1827-05-09 i Widtsköfle socken efterlämnande maken Daniel Malm.

 

5. Gårdssmeden Ola Malm och Karna Bengtsdotter i Widtsköfle by

 

Ola Malm FMMF gifte sig 1821 (1:a lysningen i april) med Karna Bengtsdotter FMMM, som ska ha varit född den 25 juni 1799.

 

Ola Malm var i vart fall från 1820-talets början gårdssmed vid Widtsköfle gods. Förmodligen bodde familjen inte inne i själva i byn Widtsköfle utan närmare slottet, kanske på en plats som idag kallas Smedkroken.

 

Under åren 1821 – 1830 fick Ola och Karna tillsammans sex barn. De båda äldsta - de enda två som uppnådde vuxen ålder - var Gunilla Malm FMM född den 3 mars 1821 och Nicklas Malm (född 1823-12-31?).

 

Därefter föddes, Ingrid (född 1824-07-29??), Daniel (född 1826-03-05 och avliden två-årig 1828-03-11 i "nervfeber"), Daniel II (född 1829-03-03 och avliden som baby redan 1829-05-06 i mässling) samt Johanna (född 1830-12-05).

 

Vid "Daniel II:s" dop 1829 var två av de tre faddrarna "glasmästare Niclas Malm och Elna Mattis dotter i Tolarp". Niclas Malm måste ha varit Ola Malms bror. Att han står som glasmästare visar att Malms t o m i femte generationen var glasmästare.

 

Det sjöd det av hantverk och arbete kring den gamla Widtsköfle-borgen.

Om man tittar på vilka som var faddrar/dopvittnen när Olas och Karnas barn döptes får man en uppfattning om makarna Malms umgänge.. Det var mest anställda vid godset som var faddrar. Bland dem betjänten Påhl Nilsson, skräddarmästaren Niclas Högren, ostmakaren (!) Nils Persson och hans hustru Karna samt pigan Catrina på Widtsköfle gård.

 

År 1826 sålde baron Barnekow Widtsköfle gods till bankiren Jonas Hagerman i Paris, uppvuxen i prästgården i Widtsköfle, som blivit förmögen på olika affärer i Frankrike. Jonas Hagerman sålde godset vidare till sin bror och snart (1840) var den senares dotter och hennes make Rudolf Stjernsvärd godsets ägare. Detta påverkade arbetssituationen vid Widtsköfle till det sämre. Godset expanderade under sina nya ägare. - 1833 genomgick Widtsköfle by enskiftet som innebar att byn sprängdes och att frälsebönderna tvingades odla upp ny mark i socknens utkanter och Rudolf Stjernsvärd förbättrade godsets skötsel betydligt, bl a genom att uppföra nya storartade uthusbyggnader den s.k. muren som fortfarande står kvar.

 

Widtsköfle-miljön präglades av den överdådiga prakten kring de till synes omåttligt rika adliga på slottet och av storartad natur, med sanka flygsandsområden mellan havet i öster och den mäktiga åsen i väster

 

Fattigdom och sjukdomar måste emellertid i ännu högre grad ha präglat miljön för arbetarna vid godset.

 

Den 13 december 1832 avled Karna Bengtsdotter av "nervfeber", efterlämnande maken Ola, Gunilla 11 år, Nicklas 9 år, Ingrid 8 år och minstingen Johanna 2 år.

 

Ingrid fick leva till den 17 februari 1836 då hon 11 ½ år gammal dog av mässling. Johanna fick leva ytterligare några år. Knappt 12 år gammal avled hon den 4 juli 1842 av "scrofler" (=svulster i halskörtlarna). Av de sex barnen var det alltså endast Gunilla och Nicklas som fick uppleva vuxenåldern.

 

Ola Malm tycks på gamla dagar ha blivit far en gång till. Den 20 september 1844 avled i Widtsköfle en två-årig pojke, Jöns, som skall ha varit son till Ola Malm. Vem modern var vet jag inte.

 

Den 17 november 1856 avled smeden Ola Malm från Wittskövle herrgård, vid 62 års ålder.

Ola Malm fick före sin död uppleva att dottern Gunilla gifte sig. Han uppträdde i november 1852 som giftoman när hon i Sönnarslöf, där hon då arbetade och bodde, gifte sig med skomakargesällen Olof Lundström.

                 

    

"Drakarna"

 

Farmors far Olof Lundström var utan känd far, han var ett s.k. oäkta barn, född den 22 mars 1828 av pigan Elna Andersdotter i Lyngby by i Everöds socken och döpt till Ola.

 

Släkten på den här sidan redovisar jag därför med utgångspunkt från Elna Andersdotters anor.

 

Elna Andersdotters äldsta anor spårar jag till södra delen av Widtsköfle socken igen, så långt från slottet och byn Widtsköfle man kan komma

- förbi Fåglahuset och Österlia nere i söder - till en liten by som heter Böke (bokskog med annat ord), nära gränsen till Folkestorp och Olseröd i grannsocknen Maglehem. Enligt jordeboken år 1671 hörde till Böke en bokskog som räckte till 40 svins ollon, mulbete till boskapen och bränsle. Ekskog fanns inte och endast lite furuskog. Däremot hade Böke två s.k. åladrätter, dvs rätt till ålfiske i Östersjön, det var ju inte långt till sjön.

 

I Böke (Böge) bodde på 1600-talet en bonde som hette Ernst Johansson.
Han fick två söner som benämns Ernstsson Drake, Johan Ernstsson Drake och Göran Ernstsson Drake.

 

Varför de kallades Drake vet jag inte. Det kan ha berott på att de varit soldater och fått detta namn men det kan också t.ex. bero på att de haft en drakbild som bomärke. Någon mil söderut finns för övrigt "Drakamöllan" som ska vara uppkallad efter en möllare som hette Drake.

 

1. Två generationer bönder i Böke (Böge) by

 

I boken Vittskövle socken genom tiderna, Del 1 (ISBN 91-88034-67-4) finns ett kapitel om Böke by på 1600-talet.


Ernst Johansson FMFMMFMFF, (*1617 +1696 11/12) var sedan 1657 gift med Marna Jönsdotter FMFMMFMFM (*1627 +1707 24/4). De ägde och bodde på fatsigheten Böke (Böge) no 2.


Grannfastigheten Böke no 1 ägdes och beboddes 1697 av Lasse Bengtsson FMFMMFMMF, född 1628, med hustrun Anna FMFMMFMMM, född 1640.

Ernst Johansson var inte populär hos prästen i Vittskövle. Den 10 september 1680 besökte biskopen i Lund Degeberga yrkan (s.k. biskopsvisitation).
Prosten herr Christen i Wiidtsköfle besvärade sig då över Ernst Johansson io Böge "för det förarglioga leverne som han Gud till största förtörnelse och församlingen till förargelse för". Prosten anmärker att Ernst Johansson i många år inte har varit i kyrkan och att det gått hela sju år sedan Ernst Johansson senast tog nattvarden. Ernst Johansson ska flera gånger ha blivit varnad av sin själasörjare men inte brytt sig utan i stället i brev ha svarat med skymfliga beskyllningar och tillvitelser. Det beslöts vid biskopsvisitationen
att generalguvernören och landshövdingen nui skulle tillskrivas eftersom det behövdes hjälp och assitsans mot en sådan "förargelig och hårdnackad människa".  

Ernsts och Marna son Johan och Lasses och Annas dotter Margareta gifte sig på 1690-talet.

Johan Ernstsson Drake FMFMMFMF, född 1663 och avliden den 16 april 1721,och hustrun Margareta Larsdotter FMFMMFMM, född 1677 och avliden den 17 april 1754 ägde och bodde 1697 på Böke no 2.

 

Johan Ernstsson Drake och Margareta Larsdotter ska ha fått nio barn, bland dem Christen Johansson (1704-03-27 -- 1796-03-18) och Hanna Johansdotter (1706-04-24 -- 1783-04-27) vilka båda kom att bo kvar i Böke.

 

Ett annat av drakabarnen var Elna Johansdotter FMFMMFM född den 25 december 1699 i Böke och avliden den 7 december 1777 i Vittskövle.

(Christen Johansson ovan verkar f.ö. vara samme Christen som gifte sig med en av Daniel Glasmästares döttrar !)

 

2. Drakbarnet Elna och hennes man Ola i Widtsköfle

 

Elna Johansdotter gifte sig den 25 september 1726 med Ola Mattisson från Widtsköfle. Ola Mattisson FMFMMFF var född den 6 juni 1696 i Widtsköfle och avled där den 8 april 1781. Ola Mattisson och Elna Johansdotter ska mellan 1727 och 1740 ha fått åtta barn i Widtsköfle.

 

Om jag förstått detta rätt arbetade Ola och Elna på något sätt för

Widtsköfle gods.

 

Ola Mattissons föräldrar ska ha hetat Mattis Olsson FMFMMFFF och Margareta Olsson FMFMMFFM och utöver Ola ha fått fem barn mellan 1692 och 1701.

 

 Ett av Olas och Elnas barn var Lasse Olsson FMFMMF *1729-08-20 - +1799-07-24.

 

 3. Lasse Olsson och hans hustru Sissa i Eskilstorp

 

Lasse Olsson var gift med Sissa Jonsdotter FMFMMM *1739-01-27 i Eskilstorp, Vittskövle +1784-03-14 i Vittskövle. Lasse och Sissa gifte sig 1756-12-29 i Vittskövle och ska ha fått elva barn i Eskilstorp där de bodde i vart fall mellan 1757 och 1784. Det äldsta av dessa barn var Hanna Lasses-dotter FMFMM, född den 8 oktober 1757 i Eskilstorp, Vittskövle.

 

Sissa Jonsdotters föräldrar Jöns Nilsson FMFMMMF och Boel Persdotter FMFMMMM hade gift sig 1737-03-23 i Vittskövle. Jöns Nilsson var född 1698 i Vittskövle och avled1754-07-07 i Vittskövle. Boel Persdotter var född 1712 i Vittskövle och avled 1782-06-09 i Vittskövle.

 

3. Hanna Lassesdotter och hennes man Anders i Lyngby, Everöds socken

 

Hanna Lassesdotter gifte sig den 7 januari 1786 med Anders Nilsson FMFMF, född den1747 i Folkestorp, Maglehems socken. Anders förefaller har varit gift tidigare.

 

Familjen bodde i ett s.k. gathus i Lyngby "under Widtsköfle gård". Lyngby ligger cirka 4 km norr om Widtsköfle by, invid kyrkbyn Everöd.

 

I Hannas och Anders familj fanns barnen Pernilla, född 1883, Nils, född 1886, Jöns född den 23 juli 1788 i Vittskövle och avliden den 21 september 1837 i Maglehem, Ola född den 4 oktober 1791 i Vittskövle och avliden 1843 i Maglehem samt Elna Andersdotter FMFM, född i Lyngby den 31 oktober 1893 och troligtvis avliden i Lyngby (no 27) den 19 april 1856 i en angiven ålder av 62 år 9 månader.

 

Hanna Lassesdotter avled den 3 juli 1806 i Vittskövle i "gallfeber". Anders Nilsson avled den 24 februari 1821 i Everöd.

 

Amerikanska släktforskare (mormoner) har intresserat sig för Hannas och Anders familj eftersom sonen Jöns hade två söner som, efter hans död, blev mormoner och emigrerade till Utah 1855. De båda emigranterna hade sin mor med sig mot Utah men hon omkom på "trailen" nära Fort Laramie i Wyoming.

 

4. Elna Andersdotter och hennes tre söner

 

Elna Andersdotter vistades utanför Everöds socken som ung men återkom till hembyn Lyngby som 30-åring 1823. Hon ska då närmast ha kommit från Widtsköfle. Hon hade när hon återvände två utomäktenskapliga barn, Nils och Anders. Nils ska ha varit född den 14 januari 1819 men jag har inte hittat ytterligare uppgifter om honom. Anders var född den 25 oktober 1822 och är införd i Degebergas kyrkoböcker som född i Tollseröd.

 

Elna och barnen bor i Lyngby nära familjen Lundström där fadern var snickargesäll. Anders tar senare i livet efternamnet Lundström, vilket väl knappast är en slump. Det säger inget om vem som var far till honom men det säger onekligen att denne Lundström, avliden 1874 i Lyngby, var uppskattad av Elnas familj.

 

I Lyngby födde Elna Andersdotter den 22 mars 1828 en tredje son, som döptes till Ola, Ola Lundström FMF. Vem som var far till Ola har hittills inte framkommit. Vid Olas dop var en Jöns Åkesson och dennes hustru Brita Larsdotter faddrar. - Elna Andersdotter och hennes söner måste ha levt under mycket knappa ekonomiska omständigheter i Lyngby.

 

Oäktingen Ola förvandlades så småningom till skomakargesällen Olof Lundström och ska en tid ha uppehållit sig i Stockholm. 1852 är han emellertid tillbaka i hembygden, i grannsocknen Sönnarslöf. (Dit kom så småningom också den sju år äldre halvbrodern Anders Lundström, även han skomakargesäll.)

 

  

"Drakar" och Malmar förenas

         

Ola Lundström och Gunilla Malm - och Anders Lundström

 

Sönnarslöf är en urgammal by, ursprungligen knuten till Widtsköfle-godset.1587 avsöndrades från Widtsköfle en av godsets utgårdar i Sönnarslöfs socken. En av de första ägarna till den gården, Malte Juel, lät 1635 – 1638 uppföra Maltesholm, omgivet av breda vallgravar belägen cirka två - tre kilometer från Sönnarslöfs by på en dessförinnan svårtillgänglig plats. Maltesholm har dominerat byn alltsedan slottet uppfördes. All jord i byn Sönnarslöf ägdes av Maltesholm och bönderna i Sönnarslöf var, liksom bönderna i Widtsköfle by, s.k. frälsebönder som måste betala till Maltesholm för att få bruka sin jord.

 

På 1850-talet lät de la Gardie som ägde Maltesholm "reorganisera" Sönnarslöf. 200 tunnland åker lades till hans nyanlagda "plattgård" Christinelund och resten av åkermarken fördelades på "en större arrendegård" och "fyra större arrendehemman". Dessutom byggdes det 25 större och mindre arbetshemman, allt hus av tegel och gråsten.

Sönnarslöfs kyrka byggdes samtidigt om, den gamla kyrkogården togs bort och ny begravningsplats anlades. 

 

1850-talet var således den mest omvälvande tid som den gamla byn Sönnarslöf någonsin genomgått. Den gamla byn revs helt enkelt, en ny uppfördes och flertalet bönder blev av med sin mark. 

 

Direkt eller genom en sin befallningsman har Maltesholms-herren nu tagit beslutet att en sockenskomakare borde tillåtas verka i Sönnarslöfs by och i vart fall i början av år 1852 är han där - Elnas lille Ola som nu kallar sig Olof Lundström.

 

Skomakaregesällen Olof Lundström, från nr 3 Sönnarslöf, och pigan Gunilla Malm, från nr 18 Sönnarslöf, ingick den den 14 november 1852 giftermål i  Sönnarslöf.

 

Sönnarslöfs kyrkby ligger cirka sju kilometer väster om Lyngby men det finns antecknat att Olof Lundström närmast kom från Stockholm ! Elna Andersdotters Ola hade således bytt namn till det lite finare Olof samt dessutom antagit efternamnet Lundström.

 

Bruden Gunilla anges i kyrkobokföringen för Sönnarslöf vara född den 6 april 1822 i Widtsköfle, vilket ju i är fel födelsedatum för den Gunilla Malm som behandlats ovan. Eftersom det i folkbokföringen för Widtsköfle inte finns någon Gunilla Malm född 1822 är det uppenbart så att Gunilla försökte göra sig ett år yngre än hon var. Att hon var över sju år äldre än maken Olof/Ola var kanske inte så roligt att erkänna.

 

I vigselboken finns följande anmärkning: "Borgensmän för äktenskapets laglighet kantor Lindström och åbo Anders Nilsson på no 2 Sönnarslöf, skriftligen. Giftoman smeden Malm i Widtsköfle, Gunillas fader närvarande. Lundströms hinderslöshet bestyrkt genom annonser i Post- och Inrikes Tidningar 9, 17 och 30 juni 1852 och dessa 3 nummer av tidningen här aflemnade."

 

Kantorn Lindström var en nära släkting till Gunilla Malm. Han var gift med hennes faster Ingri och detta par och deras två barn hade länge bott i Sönnarslöf.

 

Vigseln mellan Olof Lundström och Gunilla Malm var mer eller mindre nödvändig. Redan tolv dagar efter vigseln, den 26 november 1852, föddes deras son Olof. Denne Olof dog som helt liten. Om Gunilla Malm vet jag en sak – hon hade sin med sitt namn försedda brudkista klar.

 

Den 17 juli 1855 föddes makarna Lundströms andra barn Ingri/d, följd av brodern OLOF Gottfrid den 9 mars 1857 och sladdbarnet Johanna Lundström FM den 22 februari 1862. Vid Johannas födelse står Olof Lundström, nu 34-årig trebarnsfar, inte längre antecknad som gesäll utan kallar sig skomakare. Hans efterkommande har omtalat honom som finskomakare, d v s inte "träskomakare". Så var det naturligtvis. Det intressanta är väl att det påpekats.

 

Enligt kyrkoböckerna bodde Olof och Gunilla vid Johannas födelse på Sönnarslöv nr 2 (och senare, 1883 och 1892, på Sönnarslöv nr 4). Min far brukade alltid peka på ett speciellt hus i Östra Sönnarslöv och säga att det var där Olof och Gunilla hade bott. Huset var beläget på östra sidan av vägen Västra Vram – Borrestad, ungefär mitt emot vägen mot Huaröd. Huset kallas i kyrkoböckerna för Hantverkshuset. 

 

Faddrar vid Johannas dop 1862 var smeden Niklas Malm, Widtsköfle, d v s Gunillas bror (som då var 39 år), och hans hustru, skomakargesällen Anders Lundström, uppgiven född den 25 oktober 1822 i Maglehem (vilket är fel eftersom Anders L föddes när hans mor bodde i Tolseröd, Degeberga) samt sadelmakaren Anders Lundberg, uppgiven född 1820 i Färlöv.

Anders Lundström bodde då, liksom Olof och Gunilla, på adressen Sönnarslöf nr 2.

 

Skomakargesällen Anders Lundström dog ogift den 12 april 1883, 61 år gammal, och var då skriven på Sönnarslöf nr 4. Hans bostadsadress tycks alltså ha samvarierat med Olof Lundströms och Gunilla Malms adress. Halvbröderna bodde i samma hus !

         

 

Niklas Malm och hans familj

 

Gunilla Malms bror, gårdssmeden Niklas Malm, ingick enligt vigselboken för Widtsköfle församling den 1 juni 1861, 38 år gammal, giftermål med 35-åriga hushållerskan Ingar Nilsdotter från nr 29 Widtsköfle. Enligt en anteckning hade paret då redan har barn tillsammans "Äldste brodren hvilken redan förra året lemnat sitt bifall då Ingar NilsD-r blef kyrkotagen ss. Ä. H. åt Malm."

 

Trolovningsbarnet Ingri Emeli är född 1860-04-07.

 

Niklas (även kallad Nicolaus) Malm och hans Ingar Nilsdotter fick efter äktenskapets ingående ytterligare fyra barn, alla födda vid Widtsköfle gård: Clara Gunilda, 1861-12-05, Johanna Maria 1863-09-29, Sigrid 1865-08-23 och Nicolaus Olof 1868-02-05. Nicolaus Olof avled dock redan 1869-06-03, blott femton månader gammal och av okänd orsak. Sju dopvittnen redovisas i samband med de tre barnens födelse men ingen av dem verkar vara släkt med Niklas Makarna Malm fick ytterligare ett barn 1870-03-22 men det var dödfött.

 

1874 flyttade familjen till ett torp i Olseröd, Maglehems socken. En tragisk notis i dödsboken för Maglehem 1876 avser Niklas Malm. Det står där att smeden Nils Malm från nr 2 Olseröd 1876-06-01 avlidit i en ålder av 53 år 10 månader. Notisen i övrigt lyder "afhändt sig sjelf lifvet genom skarning i magen, begrafven i stillhet, efterlemn Hustru och 4 dottr". - Olseröds by ligger 6 km söder om Widtsköfle. Man kan fråga sig varför Niklas Malm efter ett helt liv i Widtsköfle skulle flytta dit. Kanske sökte han bygga en bättre framtid, kom kanske över en bostad eller ett arbete där. Ett tråkigare alternativ är att han kan ha blivit av med anställningen i Widtsköfle p g a någon skada, sjukdom, misskötsel eller oenighet. Notisen om dödsfallet är f ö förvånande. Den som berövar sig livet skär sig väl inte i magen ? Troligare är väl att här föreligger någon sorts olyckshändelse. (Tragedin accentueras på något sätt av att dödsfallet faktiskt inträffade just på Niklas och Ingars 15-åriga bröllopsdag.)

 

Om Clara Gunildas liv kan man läsa i Gärds Härads Hembygdsförenings Årsbok för 1998 s 54 – 57.

"Klara Gunilla" Malm började den 15 september 1881 att hålla privat småbarnsskola i Olseröds by. Klara Malm var oexaminerad, men hon hade sommaren 1882 genomgått en tvåmånaderskurs i Kristianstad. Landstinget hade där en läroanstalt för bildandet av lärarinnor för småskolan...I januari 1884 började Klara Malm med ambulerande undervisning...Maglehem 8 januari-8 april, Olseröd 15 april-15 juli, Lillehem 1 augusti-1 oktober...Klara Malm bodde tillsammans med sin moder, som var änka. De bodde i ett hus som låg i närheten av Hallingstorp. Lärarinnan hade lång väg att traska, när hon skulle ända till Lillehem...1oktober 1893: småskollärarinnan fick lönen höjd till 300 kr per år. Klara Malm fortsatte med flyttande skola tills den nya skolan blev byggd i Maglehem. Hon tjänstgjorde där till sin pensionering 1922. Clara Gunilda dog 1942.

 

Även systern Johanna Maria Malms senare levnadsöden är kända.

Johanna Malm var (enligt uppgift på sajten DISBYT) år 1900 bosatt i Wrangelstorp, Färlövs socken, något nordväst om Kristianstad. Hennes make skall ha varit Sven Svensson Strid, född 1871-03-01 och hon skall ha haft barnen Herman Edvard född 1898 i Färlöv, och Anna Maria, född 1899 i Färlöv.

 

(Ett barnbarn till Niklas Malm är kanske smeden Nils Malm i Olseröd, 1902 – 1984, vars far skall ha varit från Olseröd enligt artikel i Gärds Hembygdsförenings Årsbok.)

    

  

Barnen Lundström gifter sig - Gunillas och Olofs sista år

 

Johanna Lundströms äldre syster Ingrid gifte sig som 26-årig mamsell den 10 juni 1881 med arrendatorn Bror Carl OSCAR Eldh, född 1844, från Röinge nr 9, Stoby församling. (Utanför Hässleholm.) Oscar Eldh var son till fanjunkaren Anders Eld, Röinge. Ingrids Lundströms man Oscar Eldh var enligt far förmögen och ska - i och för sig på 1900-talet - ha benämnts "rentier", dvs. en person som lever på räntor.

 

Johanna Lundströms storebror OLOF Gottfrid gifte sig den 16 augusti 1888 med Hanna Persdotter från Köpinge nr 11, Köpinge socken. Olof Gottfrid gick i faderns fotspår och blev skomakare. Vid ett dop i Stoby 1887 står han angiven som som "skomakargesällen Olof Lundström från Ö Sönnarslöf". Ett år senare var det ånyo dop i Stoby. Nu kallade sig Olof Lundström, som ju var nygift, för skomakare och var bosatt i Djurröds socken, dit han och hustrun Hanna tydligen flyttat i samband med äktenskapet. Nästa gång Olof Lundström var dopvittne i Stoby, 1891, står han dock som handlande i Djurröds socken. Bostadsorten är byn Årröd, cirka 10 km från Sönnarslöf.

 

 Johanna Lundström arbetade 1886 på Maltesholms slott. Vid brorsdotterns dop i Stoby 1887 var "mamsell Johanna Lundström å Maltesholm" ett av dopvittnena. Den 25 mars 1889 vigdes smeden Anders Persson Granholm, skriven i Westerstads församling, och mamsell Johanna Lundström, 24 respektive 27 år i Sönnarslöf. De hade uppenbarligen träffats där två år tidigare när Anders Persson Granholm arbetade på Maltesholm.

 

Gunilla Malm dog den 23 januari 1892, 71 år gammal. Hon var då fortfarande skriven på Sönnarslöf nr 4 (Hantverkshuset).

 

Olof Lundström levde levde fram till 1906. Han fick därmed se hur tegeltillverkningen expanderade i bygden, hur tågen kom och hur kalken började brytas.

              

 

Sönnarslöfs by och Maltesholms slott

 

 

Redan Carl Linnaeus var (1749) imponerad av Maltesholm. Han skrev: "Maltesholm, en präktig sätesgård Malte Ramel tillhörig. Det stora stenhuset med tvenne flyglar och ett torn i fronten var på alla sidor omgivit med en stor fyrkantig damm och vindbrygga, beprydd med sköna trädgårdar, som på västra sidan steg upp i höjden, uti vilka sågs de skönaste alléer av de vackraste lövträd och de täckaste häckar av avenbok.. I denna trädgård uppsprang en rinnande källa, som gav ett klart vatten till dammarna. Maltesholms belägenhet var ganska präktig. Det låg på de i går omtalte fälten såsom ett vidlyftigt berg, vilket berg uppsteg en halv kvart uppåt sätesgården. Nedre delen av berget var täckt med höga, täcka och kylande bokskogar, inom vilka åkerfälten instängde sätesgården. Från Maltesholm hade man den ljuvligaste utsikt över det kringliggande nakna landet ända bort till Kristianstad och Åhus."

 

Hans Ramel (kallad Bygge-Hans) hade på 1780-talet förändrat Maltesholm efter tidens smak. Gavelutformningarna och tornspiran togs bort och tegelfasaderna putsades. Samtidigt togs den gamlavindbryggan bort och ersattes med en stenbro samt påbörjades anläggningen av den magnifika uppfartsvägen från öster, "Höge väg".

 

När Oscar von Knorring 1874 anlände till Maltesholm och skildrade slottet är det just uppfartsvägen han börjar med: "- Och så bar det af förbi vägen till Tollarps, invid ån så vackert belägna, by, öfver väl odlade åkerfält, här och der beströdda med trädbevuxna små holmar och på den ena sidan begränsade af den vidsträckta, täta bokskog, som kläder Linderödsåsen. I skogsbrynet framtittade några lättskrämda rådjur och invid en trädomsluten damm på en med ljus grönska öfverdragen äng gick en långbent stork, förmodligen på jagt efter grodor, Närmast är landsvägen här omgifven utaf åldriga lindar och almar; men det är först då man kommer fram till en korsväg, hvars genomskärning formats till en rund, likaledes trädomsluten, plan med stensäten, som man blir varse den märkvärdiga allé, som, uppförd på en gråstensmur, hvars bredd varierar mellan 30 och 35 alnar och hvilken i det närmaste är ¼ mil lång, (2 223 alnar), med jemn stigning uppför bergets bokskogsklädda afsatser, förer till Maltesholm. På ömse sidor om denna väg ser man verkliga bråddjup och topparne af träden nere i dalen nå knappast upp till vägkanten. Denna väg, hvars förhöjning består av gråsten utan murbruk, började att anläggas år 1775 af Hans Ramel, som dertill använde godsets underhafvande, då de "ingen annan sysselsättning hade", men blef ej fullt färdig förrän år 1824.

 

Professor G Ljunggren har i sin 1852-1863 utgifna beskrivning "Skånska Herregårdar" beskrivit Maltesholm så här. --- Kommer man genom bokskogen fram till gården, ser man den höga byggnaden med sina finputsade och rödfärgade murytor, två våningar hög med souterrain, torn, flyglar och paviljonger, omgifven av kanaler, hvilka, synnerligast i norr och söder, hafva en ovanlig bredd och äro upp till kanten fyllda af klart källvatten, så att slottet nästan tyckes simma på vattnet. En liten trädholme tjenar som tillhåll för de i kanalerna kringsimmande svanorna; och jemt och ständigt hör man det plaskande ljudet af i vattenbrynet sprittande fiskar. Trädgård, orangeri, lusthus, till och med ladugårdshusens fönsteröppningar äro i samma pompösa stil som byggnaden. Fastän undangömdt ligger Maltesholm likväl icke instängdt; från öfra våningens fönster och från torntaket utbreder sig ett helt landskap för ögat. Öfver de fint schatterade skogsmassorna, som på olika höjd kläda bergssluttningen, glider den dröjande blicken sakta hän och möter åt norr och nordost hela Christianstadsslätten ---"

 

Om Sönnarslöfs by 1874 har Oscar von Knorring följande att berätta:  - En söndag bevistade jag gudstjensten i Sönnarslöfs kyrka. Vägen dit är, då man strax vid Maltesholm viker af till höger, särdeles vacker; man färdas mellan grupper af unga granar, bokar och björkar, öfver ett litet vattenfall invid en qvarn och derefter mellan bördiga, skogsomkransade åkerfält, allt i kuperad mark, och då man hunnit genom Sönnarslöfs välbyggda trefliga by ligger den prydliga kyrkan der invid så fridfull och omgifven af leende grönska. Den är rymlig och ljus samt enkelt och smakfullt dekorerad och prydd af en, i trä skulpterad, särdeles vacker predikstol, bibehållen från den forna kyrkan, som var minst ett par sekel gammal. En godpredikan och en i from andakt lyssnade menighet samt de toner, som af tacksamma hjertan höjdes till Allfadrens och Frälsarens lov – allt detta gjorde denna gudstjenst särdeles högtidlig. Och äfven var det hugnesamt att se den frånvaro af allt bjefs i klädedrägt, som här visade sig hos båda könen. Några bland qvinfolken buro på hufvudet mörka schaletter, andra hade bruna eller svarta, i nacken knutna hucklen och en enda gammal bondgumma bar den för gifta qvinor i Skåne egendomliga, gammaldags hufvudbonaden, som under namn af "klut" liknar en stor, yfvig fjederbuske. Ett enda bondfruntimmer bar hatt – och det med blommor uti."

 

När Hans Ramel ("Bygge-Hans") dog 1800 hade han ärvts av en dotter gift med en adlig major. Denne major, Axel Gabriel de la Gardie, blev 1813 landshövding i Christianstads län och var landshövding fram till sin död 1838. Som landshövding skall Axel Gabriel bland annat ha vårdat sig mycket om flygsandsplanteringarna. Axel Gabriels verksamhet som godsägare har av den professor Ljunggren som skrev "Skånska Herregårdar" på 1850-talet beskrivits på följande sätt: "Om Maltesholm har han gjort sig mycket förtjent. Trenne byar enskiftades, hofveriet afskaffades och godsets bönder erhöllo bestämda arbetskontrakter, hvarigenom tillfälle bereddes dem att bättre sköta deras egen jord; ett godt föredöme dertill lemnades dem i det ändamålsenliga sätt, hvarpå jordbruket vid herregården bedrefs. Betydliga odlingar å oländig mark blefvo under hans tid verkställda och plattgårdarne Christinelund och Marielund anlades. Synnerligast vårdade han sig om skogshus-hållningen; de vilda skogarne uppmättes och indeltes, planteringar af ek, björk och furu utfördes i ganska stor skala."

 

Pontus Henrik de la Gardie, som efter faderns död 1838 tillöste sig Maltesholms gods av medarvingarna och styrde över detta fram till sin egen död 1880, var uppenbarligen en person av något annat kynne – mera privatekonomiskt intresserad och mindre allmännyttig om man säger så. Det var Pontus Henrik som låg bakom "reorganiseringen" av Sönnarslöfs by och samma brutala framfart drabbade ungefär samtidigt den urgamla bondbyn Borrestad i södra delen av Sönnarslöfs socken. Så här skriver den ovan nämnde professorn Ljunggren:

"Pontus Henrik de la Gardie har planterat öfver 500 tunnland med skog och fortsätter årligen dessa planteringar. Plattgårdarne Borrestad, Skogsma och Axeltorp hafva av honom blifvit anlagda." Efter att ha skildrat hur Pontus Henrik gjorde slut på Borrestads by och efter att ha lovprisat Pontus Henrik för hans klokhet, tidsenlighet och omtanke (!) avslutar Ljunggren "Men så har också allt detta haft till följd, att Maltesholms afkastning sedan år 1839 stigit till fjorton eller femton gånger mer än den summa som det då gaf. – Den nuvarande arrendatorn af Axeltorp lär hafva varit Grefve Pontus Henrik de la Gardie till mycken nytta vid uppdrifvandet af Maltesholms herregård till den höga ståndpunkt, hvarå dess jordbruk m.m. nu befinner sig – Äfven folkskolan och fattigvården njuta, både från grefvens och grefvinnan de la Gardies sida, den ömmaste omvårdnad."

 

Professor Ljunggrens beskrivningar är nästan ofattbart idylliska.

Det förefaller ha gått våldsamt till när Borrestads by längre söderut i socknen jämnades med marken för att bereda plats för grevens nya "plattgård". Sannolikt gick det väl till på ett liknande sätt i Sönnarslöfs by 1857. Om det även där blev ett antal bönder över som fick erbjudandet att bryta ny mark och bygga nya hus uppe i skogen vet jag inte. Det är dock sannolikt. Ännu i början av 1900-talet var all jord i Sönnarslöv socken frälsejord. Först några år in på 1900-talet fanns det byggnadstomter till salu i Sönnarslöfs by. (Se folkskolläraren Nils Bergdahls beskrivning av bygden i boken "Här och Där – Utflykter i Gärds härad 1897 – 1906".)

 

       

En ögonblicksbild från 1897, förmedlad av folkskolläraren Nils Bergdahl, Borrestad, säger en hel del om hur det var att bo i Sönnarslöf på 1890-talet: "Östra Sönnarslöv har yrkesmän i nästan alla branscher och är synnerligen lyckligt lottad i merkantilt hänseende. Två manliga och en kvinnlig affärsidkare konkurrerar här med varandra och säljer – naturligtvis – till "under inköpspris". Såsom lanthandlare har hr M.Nilsson, boende på hörnet av "Everöds- och Borrestadsgatorna", en synnerligen präktig affär. Östra Sönnarslöfs invånare se trevliga och välmående ut och tycks gärna följa med sin tid, åtminstone på klädedräktens område, Åtskilliga flockar promenerande damer, riktiga "modejournalsmönster", passerade förbi under mitt uppehåll hos hr Nilsson. Tiderna har förändrats sedan litteratören von Knorring 1874 bevistade en gudstjänst i Östra Sönnarslöv och tycks ha varit synnerligen belåten med den enkelhet i klädedräkten som då visade sig hos både män och kvinnor. Numera blir det rätt svårt att påträffa något fruntimmer som inte har hatt."

 

Följande kan sägas om utvecklingen i Sönnarslöf under den tid Olof Lundström och Gunilla Malm levde där:

Greve Pontus Henrik de la Gardie var ingen framsynt man. Att det på hans ägor fanns en slumrande förmögenhet i form av kalklagret under jordtäcket kom han inte på och när den Gärdska järnvägen skulle byggas mellan Tollarp och Degeberga ställde han som villkor för sin privata aktieteckning att järnvägen inte fick skära hans ägor. Detta ledde till att banan, som invigdes 1881, kom att bli mycket längre och krokigare än nödvändigt och till att grannsamhället Everöd, som fick järnvägsstationen i stället för Sönnarslöv, drog till sig många av de investeringar som annars förmodligen hade kommit Sönnarslöv till del. Många framsynta lantbrukare längs Gärdska järnvägen som hade en eller annan hundralapp att teckna kunde, enligt vad som sades, "kommendera in" banan på sitt område och t o m få station utanför dörrarna. Motsvarande hade naturligtvis i ännu högre utsträckning gällt Pontus Henrik de la Gardie, traktens rikaste person. När Gärdska järnvägen invigdes den 6 december 1881 – Pontus Henrik de la Gardie var då sedan ett år avliden - kom banan endast att tangera Sönnarslöfs socken, vid Eskilstorps fure i söder. För Maltesholms slotts användning tillkom Hommentorps station, utanför Sönnarslöfs socken men så nära slottet som det var möjligt. Pontus Henrik de la Gardie torde ha bekymrat sig en del för sitt frånfälle då ju jordegendomarna under hans tid fått ett sådant värde att det skulle bli omöjligt för ett av barnen att lösa dem till sig. Förmodligen beror tillkomsten av Oretorp härpå. Cirka två kilometer öster om Maltesholms slott, nedanför Höge väg, lät Pontus Henrik 1871 bygga Oretorp, en villa i "schweizerstil" ritad av den berömde arkitekten Hugo Zettervall. Pontus Henriks äldste son, Magnus Gabriel de la Gardie, blev Oretorps förste ägare. Efter Pontus Henriks död 1880 tillskiftades Magnus Gabriel de la Gardie Maltesholm slott och de delar av godset som låg i norra delen av socknen.

 

Delarna i söder, kring Borrestad plattgård, tillföll brodern Johan de la Gardie, som dock kom att bosätta sig på Oretorp efter brodern. Efter några år avled emellertid Johan de la Gardie, fortfarande boende på Oretorp, och hans del av Maltesholms-godset kom då under förmynderskapsstyre eftersom Johan de la Gardies barn var omyndiga. Oretorps gård kom nu i samma arrendators hand som Christinelunds gård (J Svensson) medan villan Oretorp kom att stå i stort sett öde och endast användas som "sommarstuga" av förmyndaren, Gustaf de Geer. Efter några år blir Magnus Gabriel de la Gardie, liksom farfadern, landshövding i Kristianstads län. Även Maltesholms gård blir därför utarrenderad. 

Tegelfabrikation hade bedrivits långt tillbaka i tiden för Maltesholms gods behov på en plats norr om Sönnarslöfs by. Skulle någon tegelbyggnad uppföras skickades ett par anställda och en häst ner till "bruket" för att under några dagar göra i ordning det erforderliga antalet sten. Lera drogs fram och maldes i kvarn för att därefter formas och torkas. Kapaciteten understeg länge 1 000 tegelstenar/dag. Lerans utmärkta kvalitet och den rikliga tillgången föranledde Magnus Gabriel de la Gardie att börja driva tegeltillverkning i större skala. Efterfrågan ökade år för år och 1895 började tillverkningen ske med maskiner med ånga som drivkraft. Kapaciteten var då uppe i 16 000 – 18 000 tegelstenar per dag.

 

Att marken norr om Sönnarslöf även innehöll ett kalklager av oskattbart värde framkom först på 1880-talet. 1884 började arrendatorn på Christinelund, J Svensson, att bränna kalk från ett strax intill tegelbruket befintligt kalkstensbrott. Denna kalksten var emellertid inte av den allra bästa kvalitet. Så upptäckte man några år senare på ungefär en halv kilometers avstånd (på gränsen mellan Christinelunds och Oretorps ägor) ett kalklager av väldiga dimensioner och med hög kalkhalt. 1888 börjades arbetet här och 1892 byggdes en kalkugn. Arbetsstyrkan vid de båda bruken uppgick 1897 redan till 56 personer. Den kom senare att ökas ytterligare.

2012-12-18          

ANDERS PERSSON GRANHOLM och JOHANNA LUNDSTRÖM gifta 1889 - 1933

Askeröd

  

Fjorton månader efter vigseln hittar jag Anders och Johanna i Westerstads församling, Färs härad, när deras första barn KARIN Hedvig föds där den 29 maj 1890. De bodde då i Askeröds stationssamhälle.

 

Smedyrket utsatte smedernas andningsorgan för svåra påfrestningar. Kontrasten mellan kyla och hetta var stark och röken från kolet i ässjan, från det glödande järnet, från det kylande vattnet och från eventuella kemikalier måste ha varit svår. Anders eller Johanna berättade långt senare i livet för far att en doktor hade rekommenderat Anders skogsluft för lungorna, och detta fick han knappast i Askeröd.

 

Stoby

 

Jag vet f n inte närmare när Anders och Johanna flyttade från Askeröd. Redan den 11 juni 1892 när andra barnet, dottern Ida GUNILLA, föddes bodde de emellertid i Röinge, Stoby församling, på samma adress som Johannas syster Ingrid Lundström och hennes make Oscar Eldh, nr 8 Röinge. Även när det tredje barnet, sonen Nils, föddes, den 13 augusti 1894, bodde familjen Granholm i Röinge, Stoby församling, d v s praktiskt taget i Hässleholm.

 

Borrestad

 

Den 16 december 1897 föddes det fjärde barnet, dottern ANNA Cecilia. Anna Cecilia föds precis i skarven mellan två flyttningar. I kyrkoboken för Borrestads gård i Sönnarslöfs församling står antecknat att smeden Anders Persson Granholm den 30 december 1897 inflyttade från Stoby. Enligt far bodde Anders och Johanna nu under två års tid i anslutning till Borrestads gård för att år 1900 flytta bort till "Borrestad smedja", där de kom att bo resten av livet. Detta innebar, bland annat, att alla Anders och Johannas barn kom att tillbringa hela sin skoltid i Borrestads skola (möjligen bortsett från Karin Hedvigs första termin), och att de därmed samtliga hade "författaren" Nils Bergdahl, en känd hembygdsskildrare, som sin folkskollärare.

 

Borrestad smedja" var ursprungligen platsen för möllarens bostad, uppförd strax efter mitten av 1800-talet, men möllan, belägen på en höjd närmare Borrestad gård, tycks ha lagts ner och därefter fanns det bättre behov av en smedja på platsen.          

 

Anders och Johannas liv vid Borrestad Smedja

   

När Anders och Johanna återkom till Sönnarslöfs socken 1897 hade de fyra barn och den 21 januari 1900 föddes det femte, sonen KARL August.

 

Dock kunde naturligtvis vid sekelskiftet inget av barnen ännu hjälpa till i hushållet, i trädgården eller i smedjan. Enligt vad far sagt ska Anders därför stundtals ha haft lärlingar hos sig i smedjan.

 

Far berättade vidare att den gamle Olof Lundström mot slutet av sitt liv flyttade hem till Anders och Johanna och bodde där till sin död. Olof, 72 år vid sekelskiftet, kan dock knappast ha varit till någon större hjälp. Om hans sista tid har far hört att han var sjuklig samt att han konsumerade väl mycket starka drycker. Huruvida han bodde i Borrestad när han avled är dock oklart. Enligt registret över döda avled skomakaren Olof Lundström den 21 oktober 1906 på adressen Sönnarslöf 24. Såväl Olof Lundström som Gunilla Malm Lundström ligger begravda på Östra Sönnarslövs begravningsplats. Gravplatsen fanns kvar så sent som på 1960-talet. Den låg nära begravningsplatsens sydöstra hörn. (Nu är där en minneslund.)

 

I närheten av morföräldrarnas grav kom makarna Granholms sjätte barn, en liten pojke i tvåårsåldern som avled efter att ha blivit skållad av hett vatten vid en olycka i hemmet, att ligga. Pojken, Per Johan Granholm, var född den 22 oktober 1902 och avled den 7 februari 1904 av "combustos" på Kristianstads lasarett.

 

Den 4 april 1905 föddes Anders och Johannas sista barn, som döptes till PER Olof Johan Granholm.

 

Borrestad smedja hade en – i vart fall för Skåne – ovanlig belägenhet med sina två kilometer till närmaste grannar. Smedjans belägenhet bör ha präglat familjesituationen och de sex barnens uppväxt. Minst präglad blev väl Anders. Han hade arbete hela tiden, kunder måste tas emot, fordringar drivas in, järn, kol, livsmedel och andra förnödenheter inköpas och transporteras. Jag tror att han, utom när han plågades av sina luftrörsproblem, levde det liv han ville leva och levde detta ganska väl. Han blev ganska korpulent med åren men "pensionerade" sig aldrig.

Något värre var det kanske för Johanna. Hennes umgänge blev väl snävt eftersom det dels var långt till grannarna, dels inte fanns någon i samma sociala situation att umgås med. Bönderna stod för högt, torparna för lågt, herrskap och lärare var inte att tänka på att umgås med. Få av de anställda på gården hade en social situation motsvarande smedens. En ljusglimt för henne tycks ha varit kyrkobesöken. I Sönnarslöf var hon ju hemma och kunde få veta nyheter. Även om Anders inte ville följa med så bör hon ha kunnat gå bort till kyrkan då och då på söndagarna så länge benen bar henne så långt. Men det var långt. En timme fram, en timmes gudstjänst, en timme tillbaka ! Att sådana promenader förekom har mor omvittnat. När mor kom till Borrestad 1930 såg hon vid ett par tillfällen en omodernt klädd kvinna gå mellan Borrestad och Sönnarslöv på söndagarna och fann sedan hon lärt känna far att det var hans då 40-åriga syster Karin.

                    

Karin, Gunilla, Nils och Anna 

 

 Varken Karin Granholm eller Nils Granholm gifte sig. De bodde kvar vid Borrestad smedja hela livet.

 

Gunilla Granholm gifte sig den 1 april 1916 med Nils Andersson från Degeberga. Nils Andersson var född 1888 och tycks ha varit ett utomäktenskapligt barn. Gunilla och Nils fick den 10 mars 1917 sonen Nils Johan EVERT (170310-4578.) Familjen bodde vid Everts födelse i St Johannes församling i Malmö, där de kom att bli kvar. Först ska de ha bott på Södra Förstadsgatan, i kvarteret sydväst om Triangeln, för att senare bosätta sig i en bostadsrättslägenhet på Föreningsgatan, snett emot Rörsjöskolan. Nils Andersson arbetade i Malmö som byggnadshantlangare. Hemma hos Anders och Johanna ska Nils Andersson ha hållits mycket högt. (Den 21 december 1958 avled byggnadsarbetaren Nils Andersson i S:t Pauli församling i Malmö.)

 

Anna Granholm var – av fotografierna att döma – familjens skönhet. Hon gifte sig med en man från Hässleholmstrakten, Nils Svensson, och fick med denne den 9 november 1920 sonen NILS Harald i Stoby. Äktenskapet blir emellertid mycket kort, Nils Svensson avled i vad som sagts vara "spanska sjukan" den 3 juli 1922 och Anna tvingades flytta hem igen. Resultatet blev att även Nils Harald, kallad Nisse, kom att växa upp vid Borrestad smedja.

                         

Tillkomsten av Borrestad slott 1927 och händelserna på 1930-talet

      

Innan Johan de la Gardie avled hade han fått en arvtagare. Denne, Pontus Henrik Axel de la Gardie, var född 1884 och blev således myndig först 1905. Han valde i likhet med flera av sina förfäder en militär bana men började så småningom intressera sig för och få ekonomiska möjligheter att ägna sig åt Borrestadsgodset. 1927 lät han på åssluttningen över Borrestad gård uppföra "Borrestad slott".

 

På Borrestad slott fick mor anställning som städerska och det var härigenom hon träffade far, vilket så småningom - 1934 - ledde till giftermål.

 

Något år senare gifte sig även Karl August Granholm

 

Anders Persson Granholm avled den 14 april 1933. Adressen anges vara Borrestad 8, titeln arrendator och dödsorsaken hjärtåkomma.

 

Johanna Lundström avled 1943 - tror jag. Hittar f.n. inte belägg för detta..

           

Kaffe i trädgården - kring 1940 -- Nisse, Nils, Evert, Nils A-son, Gunilla, Johanna, Karin
Nils 70-årsdag
Nils
Karin och Gunilla
Nils, Anna, Birgit, Per,Gunilla, Tore, Lars, Inger
Nisse, Per, Karl och Evert på Nils bouppteckning

   

Borrestad är en urgammal bosättningsplats. 

 

I 1767 års ortsbeskrivning sägs att Borrestad hade 8 hemman (Sönnarslöf hade 10) och att det i Borrestad fanns 18 gatehus (Sönnarslöf hade 26). Beskrivningen i övrigt är "God åker, äng och furskog men ringa bokskog". Eftersom bönderna i Borrestad och Sönnarslöf var "frälsebönder", vilket innebar att herren på Maltesholm gjorde anspråk på att äga deras jord, levde de dock otryggt. När 1800-talet bröt in med storskifte, laga skifte och enskifte fick borrestadsbönderna känna på vad det innebar att vara "frälsebönder". Här anlades ägaren av Maltesholm på 1850-talet en s.k. plattgård genom att likvidera den tidigare bybebyggelsen och tillägna sig böndernas jord för "plattgårdens" räkning.

Om mordet på den urgamla byn Borrestad skriver folkskolläraren Nils Bergdahl, Borrestad, 1897 följande: "År 1857 lät dåvarande ägaren, greve Pontus Henrik de la Gardie, sammanslå all åkerjorden till en gård och åt dem av arrendatorerna som hade lust att stanna kvar byggdes torp på Linderödsåsens sluttningar, som de fick bruka och bebo mot dagsverksskyldighet till gården. För närvarande finns ett trettiotal dylika torplägenheter."

 

Så här kan samma sak skildras ur godsherrens synpunkt (professorn Ljunggren, nämnd ovan):

"Pontus Henrik de la Gardie har planterat öfver 500 tunnland med skog och fortsätter årligen dessa planteringar. Plattgårdarne Borrestad, Skogsma och Axeltorp hafva av honom blifvit anlagda. Borrestads by beboddes förr af 30 bönder, som hade sina skiften teg om teg, alla fattiga; då dessa afhystes och jorden lades under den nybildade gården, bygdes åt dem alla torp på utjordarne och jord blef åt dem anslagen; ehuru de straxt med stor motvilja underkastade sig denna förändring, finna de sig nu väl deraf och äro alla välmående."

 

Detta kan kompletteras med några ord ur en artikel av Karin Stéen i Gärds Härads hembygdsförenings årsbok (angående gränsen mellan Kyllingaröd och Borrestad): "Borrestads 30 frälsegårdar låg samlade i en by strax söder om de nuvarande ekonomibyggnaderna på Borrestads gods. Bönderna hade sina betesmarker på sluttningarna mot Kyllingaröd, där det också fanns en och annan lövskogsdunge. På 1840- talet genomfördes enskiftet och av frälsegårdarna blev det stortorp som byggdes upp på den f d hagmarken. Människor har i alla tider protesterat mot nymodigheter. Så gjorde även dessa frälsebönder. Endast åtta bönder blev stortorpare, men i gengäld blev många av deras ättlingar trogna sin hembygd. Flera torp brukades av tre generationer...Stortorp 33s åker- och ängsmark ligger nu öde, medan byggnaderna är de enda som finns kvar av bortåt 35 stortorp. Detta stortorp används numera som sommartorp."

 

Vad som hände var alltså att Pontus Henrik de la Gardie på Maltesholm lade beslag på borrestadsböndernas jord, vräkte dem från deras hem och anlade en egen gård på den urgamla byplatsen.

 

Eftersom Maltesholms-herren behövde arbetskraft på Borrestad gård lät han dock i nåder de bönder finnas kvar i socknen som var villiga att röja ny åker på utmarkerna och där bygga sig nya hem. Naturligtvis kunde den stora Borrestadsgårdens behov av arbetskraft inte tillgodoses av de dagsverksskyldiga torparna som slet på sina torvor uppe på de gamla hagmarkerna på åsen.

 

Nya bostadshus måste anläggas kring gården och jordbruksarbetare utifrån tas in. Så småningom uppkom det en hel liten by mellan Borrestad gård och åssluttningen. I vart fall från 1889 fanns i Borrestad by en skola - och en handelsaffär var en självklarhet på ett så stort ställe som detta. Poststation fick dock aldrig. Poststationen var belägen i Widtsköfle by.

Vid arvskifte 1882 efter den 1880 avlidne Pontus Henrik de la Gardie tillföll Borrestads-godset hans yngre bror Johan de la Gardie, som dock bosatte sig på Oretorp norr om Sönnarslöf. Någon "ståndsmässig" bostad fanns uppenbarligen inte inom Borrestads-godsets domäner vid detta tillfälle. Förvaltningen av godset tycks Johan de la Gardie aldrig ha tillträtt. Han avled efter några år och förvaltare av Borrestads gods var 1897 (enligt Nils Bergdahl) "C. M. Carlström, en verklig affärsman, vilken under en 25-årig praktik förvärvat sig all den erfarenhet, som gör honom hart när oersättlig".

 

Redan 1897 var den tidigare utkantsbyn ett jordbruksföretag av väldiga dimensioner. Nils Bergdahl skriver "Vid Borrestads gård har vi Skånes, ja, kanske Sveriges kolossalaste uthusbyggnader. Var och en av de båda jättarna är 125 meter lång och 22 meter bred, och den ena, stallbyggnaden, hyser inom sina väggar en av Skånes största kreaturs-besättningar. Här finns 260 mjölkande kor förutom kvigor och kalvar, och när dessa medräknas, har man i stallet bortåt 400 djur. På gården finns mejeri och Gärds härads största brännvinsbränneri, vari dagligen, under bränningsperioden, 200 hektoliter går sin förklaring till mötes."

 

Behovet av smed tycks ha varit stort för jordbruksföretaget Borrestad. Det förvånar således knappast att Anders Persson Granholm anlitades av förvaltare Carlström. Vad som möjligen kan förbrylla är anställnings-villkoren, eller bristen på sådana, när Anders Persson Granholm med familj efter ett tag kom att flytta in i "Borrestad smedja". Om jag förstår saken rätt har Anders haft rätt att ta vilka kunder han velat men har inte betalat någon hyra eller något arrende för sitt boningshus. Samma skall ha gällt för den ursprungliga smedjan. Först när smedjan någon gång i början av 1900-talet brann ned och ersattes av en ny som fick uruppföras blev en årlig avgift bestämd. Anders Persson Granholms ursprungliga avtal med Borrestads gods vore det onekligen intressant att få ta del av !                   

Johanna Lundströms syskon

          

Ingrid

 

Det förhållandet att Annas man var från Hässleholms-trakten tyder naturligtvis på att förbindelserna mellan Johanna och systern Ingrid Eldh i Röinge bestod under årens lopp. Ingrid Eldh hade enligt far hela sex barn med sin make – hans kusiner Anna, Olof, Anders, Gunnar, Oskar och Henrik. Att kusinerna var sex till antalet stöds av uppgifter från Stoby socken. Ingen av barnen hette dock Oskar och det var inte en utan två som var flickor.

 

Kanske var Oskar en svärson i huset Eldh ? Barnen Eldh var födda 1882, 1883, 1885, 1887, 1888 och 1891.

 

Anna, Gunnar och Henrik förblev enligt far ogifta. Om Gunnar hade far inget att säga, han kallade honom luffare. Olof och Anders blev enligt far järnvägs-tjänstemän, den senare enligt far också radiohandlare, medan "brodern Oskar" skall ha blivit lantbrukare på en gård som hette Eneberg. Om kusinernas barn visste far endast att Olof och "Oskar" hade två barn vardera och att "Oskars" barn var en pojke och en flicka, varav flickan blev någon sorts socialtjänsteman

 

 

Olof Gottfrid

 

Anders och Johannas relationer till Olof Gottfrid Lundström, lanthandlaren i Årröd, Djurröds socken, förefaller ha varit något kyligare. Uppgifterna är få. Far visste emellertid att berätta att Olof hade två barn, Algot och Anna, att Anna aldrig blev gift och att Algot hade en son som långt senare kom att verka som tandläkare i Degeberga. Det finns en liten skildring i en av Gärd Hembygdsförenings årsskrifter från slutet av 1990-talet eller början av 2000-talet där författaren omtalar det kända "Lundströmshuset" i Årröd där en Anna Lundström bodde under artikelförfattarens ungdom.

 

Olof Gottfrid Lundström ska ha avlidit 1942 i Djurröd. Hans hustru Hanna Persdotter, som var född i Linderöd 1856, ska ha avlidit i Djurröd redan 1929. Deras son Algot Gottfrid Lundström föddes 1895 i Djurröd och avled 1979 i Hässleholm. (Algot, fars kusin, var gift med en Gerda Elisabet Pettersson som var född 1900 i Hästveda.)

              

Mina minnen av Borrestad Smedja

 

Borrestad smedja var en ensamliggande gård (boningshus med vidbyggd ekonomidel, friliggande stall samt en friliggande smedjebyggnad på andra sidan markavägen) belägen vid det vägskäl där markavägen mellan Borrestad och Everöd grenar sig i en gren mot Everöds-hållet och en gren mot Widtsköfle-hållet. Borrestad smedja är så pass viktig för vår släkthistoria att jag skulle vilja beskriva miljön där lite närmare. Mina egna intryck är visserligen sena (från 1960- och 1970-talen) men man kan väl anta att de är rätt representativa då tiden delvis stod stilla i denna lite udda miljö.

 

Geografin

 

På väg söderut på landsvägen från Östra Sönnarslövs kyrkby till Degeberga kyrkby, med Linderödsåsen på höger sida, passerar man ungefär halvvägs mellan de båda byarna två bronsåldershögar, den ena benämnd Kung Borres hög. De båda högarna ligger till höger om vägen, alltså på åssidan. Kort efter högarna har man på höger sida en allé som leder fram till Borrestad gård med kringliggande byggnader och – längre upp - det s.k. Borrestad slott. Allén slutar visserligen vid landsvägen men vägen har en fortsättning på vänster sida om landsvägen. Några stora stenar till vänster i vägskälet markerar fortsättningen, en markaväg som från landsvägen för åt nordost, mot Axeltorps gård och fram till Everöds kyrkby. (De stora stenarna skall inte förväxlas med de stora stenar, "Tre stenar", som markerar nästa avtagsväg till vänster från landsvägen, avtagsvägen mot Widtsköfle.)

 

Markavägen Borrestad - Axeltorp, med en grässträng i mitten, går i lätt kuperad sandig terräng. Till att börja med är det åkrar på båda sidor om vägen. Efter ett hundratal meter, på en höjd där far berättat att det en gång skall ha legat en mölla till vänster om markavägen, tar skogen vid på den vänstra sidan. Först är det barrskog och därefter en björkskogsplantering från mitten av 1900-talet.

 

Omedelbart efter björkskogsplanteringen på markavägens vänstra sida var det förr en öppen gräsyta om kanske 200 meters längd och 50 meters djup. Här fanns inte några andra träd än två väldiga tallar, båda belägna intill ett rött hus, själva smedjan. Anledningen till att skogen hölls borta från denna yta var säkert den brandrisk som var förknippad med verksamheten i smedjan, förverkligad en gång i början av 1900-talet. (På denna öppna gräsyta har det på slutet av 1970-talet planterats barrskog).

 

Barrskog var det i fortsättningen på båda sidor av markavägens fortsättning fram till den stora gården Axeltorps åkrar utanför Everöd. Andra vägar än rena timmervägar ansluter inte till vägen genom skogen.

På höger sida, öster om markavägen Borrestad - Borrestad smedja, var det inledningsvis endast åker där det på andra sidan markvägen är barrskog respektive björkskog.

 

Skogen på höger sida, tallskog med inslag av tät granskog, började inte förrän efter det att markavägen i ett Y-kryss delat sig i huvudgrenen norrut mot Axeltorp/Everöd och en annan gren österut, genom skogen och bort till stora vägen Everöd – Degeberga, där den kommer ut ungefär i höjd med Eskilstorp. Även väggrenen Borrestad – "Eskilstorp" går genom barrskog. Någonstans djupt inne i skogen passerade den ett järnvägsspår. (Numera cykelbana ?). Något före järnvägskorsningen fanns på höger sida om denna väggren ett åkerstycke som hade brukats av familjen Granholm under långa tider.

 

Till höger om, och precis före den punkt där markavägen delade sig, kort efter smedjan, låg fram till mitten av 1970-talet ett rött boningshus med vita knutar, sammanbyggt med stall och vagnbyggnad i vinkel, smedfamiljen Granholms bostad. I anslutning till byggnaden och före denna – mitt emot smedjan – fanns Granholms häckomgärdade trädgård med bikupor, lite blommor, berså och cirka tio fruktträd.

 

Mellan trädgården och boningshuset låg en sandig gårdsplan som fortsatte runt boningshusets gavel mot markavägen och fram på den norra sidan. Boningshuset och trädgården omgärdades på två sidor av åkermark, på den tredje sidan av den odelade markavägen och på den fjärde sidan (baksidan mot norr) av gårdsplanen där vattenpumpen stod (och hönsen trivdes bäst), en öppen gräsyta fram till den östra markavägen och skogsbrynet. På gräsytan fanns några små buskar och ibland fågelburar för kalkoner.

 

- Den öppna gräsytan i norr var i sin tur förbunden med skogsbrynets kant mot åkern, en cirka 25 meter bred sluttning ("backen") bemängd med stenblock; en sluttning som så småningom förde en eventuell vandrare längs åkerkanten fram till Tolebäcken (av familjen Granholm kallad "Marna"), en av Helge å:s biflöden. (De stora stenarna har väl förmodligen vräkts ut på "backen" från ursprunglig plats på åkrarna när dessa odlades upp.) Över Marna leder ingen bro, endast de allmänna landsvägarna Östra Sönnarslöv - Degeberga och Everöd – Degeberga (samt tågspåret- numera nedlagt) korsar detta vattenflöde. Det gick att följa "Marnas" strand från "backen" fram till järnvägsspåret Everöd – Degeberga och sedan gå den östra markavägen tillbaka till smedjan vid Y-korsningen genom tallskogen (av familjen Granholm kallad furet eller "sköven").

 

Luften på platsen var naturligtvis mättad av barrdoft. Jordmånen på platsen var dålig, fin sand. Någon odlingsbar mark utöver trädgården hade familjen Granholm inte i anslutning till sin bostad. Däremot brukade Granholms, som sagt, en åker belägen åt nordost, inne i tallskogen. Det är ganska belysande att t ex de rabarberstånd och den dill man hade på 1960-talet inte fanns i trädgården utan ett tiotal meter nordost om boningshuset där utgången från stallet – och även toalettbyggnaden – fanns (d v s där tillgången till gödsel var bäst). Mellan boningshuset och åkern inne i tallskogen löpte, som framgår, en backig gräsbevuxen slänt. Ursprungligen har detta tydligen varit en del av en smal ängsmark som tillhörde smedtorpet.

 

SÅ HÄR SKREV JAG BLAND ANNAT I EN SKOLUPPSATS FRÅN januari 1967, tydligt inspirerad av ett julbesök i Borrestad:

"En vacker vinterdag i december var jag ute och promenerade i skogen ... där min farbror och faster bor. När jag kom ut på trappan knastrade den nyfallna snön under mina fötter. Jag korsade gårdsplanen, där pumpen står. Den hade förresten frusit sönder under den senaste köldknäppen ochi sidan gapade en stor spricka.

Snart hade jag kommit upp på backen, där skogsbrynet börjar. Då jag vände mig om kunde jag se oändliga snövidder ända bort till åsen, där skogen började. Över åsen tornade molnen upp sig, dystra och blygrå. För övrigt fanns inte ett moln på den blå klara himmelen. När jag följt skogsbrynet en stund kom jag fram till ån, som låg där mörk och kall. Under natten hade en tunn isskorpa lagt sig över den, men på sina ställen hade isen redan brustit. Åt det hållet där järnvägen ligger porlade en bäck, som rann ut i ån vid ett litet vattenfall, som var en halv meter högt. Jag gick in i skogen. Innan dess hade det varit alldeles tyst, frånsett knastrandet i snön, när jag gick, men nu hördes även det svaga susandet från granar och tallar. Buskar och träd hade en ren, vit päls av nyfallen snö, som mjukt hade lagt sig på grenarna. Snöytan framåt var obruten, ingen hade gått här sedan snön föll. Vid järnvägen låg en gammal banvaktsstuga med snö på taket. Långa istoppar hängde ner från stuprännorna. På fönstret syntes sagolika iskristaller. Just då kom ett tåg framrusande. På ett par sekunder var det förbi, och jag gick ... och in i skogen igen. Jag följde mina egna spår tillbaka till ån och gick sedan ner till vägen... Just som snön började falla var jag framme vid min farbrors röda stuga igen. Jag stod ett ögonblick och betraktade den fallande snön och gick sedan in i värmen."

 

Byggnaderna

 

Boningshuset var hopbyggt med stall och förråd i form av ett spegelvänt L, där vagnshuset låg i den vinkelställda byggnaden. Stora ingången vette mot södra gårdsplanen, mot trädgården. Där fanns en gjuten trappa med tre trappsteg som ledde upp till en blåmålad dörr under några små fönsterrutor. Innanför dörren fanns en farstu. Åt höger, från farstun sett, låg stora rummet och åt vänster den rätt kyliga "kammaren". Kammaren, ett hörnrum med fönster åt väster och söder, följdes av ytterligare ett hörnrum med fönster åt väster och norr. Gick man genom dessa båda rum kom man ut i köksfarstun, som ledde till köksingången åt norr. I köksfarstun fanns någon sorts lucka i golvet för matförvaring under golvet.

 

Här i norr låg huset så lågt att det inte behövdes mer än en trappsten (var det möjligen en gammal kvarnsten, jag minns mönster i den) utanför köksingången. Från köksfarstun kom man in i köket, med två fönster mot norr. Precis till höger efter ingången till köket fanns den stora vedeldade köksspisen. Någon meter längre, in på högra sida, låg ingången till stora rummet. Rakt fram i köket, från farstun sett, fanns en övertapetserad dörr som ledde ut till ekonomiutrymmena. Det stora rummet – som alltså hade en utgång till köket och en till stora farstun - var försett med en kamin precis till höger om ingången från köket. Längs den långväggen stod en säng och var sedan utgången till huvudfarstun. Till vänster om ingången till stora rummet från köket fanns en mindre möbel, en sekretärbyrå. Längs med långväggen som vette mot ekonomiutrymmena stod bl a den stora golvklockan, en s k dalaklocka. Mellan byrån och golvklockan bör det ha stått en säng till. Stora rummet hade två fönster åt söder. Mellan dessa stod skrivbordet. Mitt på golvet stod ett stort bord med plats för cirka tio personer runtom.

Gick man genom den övertapetserade dörren i köket kom man ut i en lång gång. Till höger fanns först en trappa som ledde upp till loftet ovanför boningshuset. Där uppe fanns vid mitt enda, eller i vart fall sista, besök en massa smidestidskrifter och en spinnrock. Resten minns jag inte. Till höger därnäst, ett eller två kallrum. I det ena sov far och farbror Kalle medan de bodde hemma. Längre ut rakt fram fanns hönshuset. Till höger därefter den plats där ko, gris och hästar måste ha haft sin plats – d v s stallet. Det bör därefter ha funnits någon dörr som ledde in i vagnshuset. Vagnshuset hade portar som vette åt den sandiga gården på husets södra sida. Vagnshusets ena vägg vette mot trädgården.

 

Uppvärmningen av boningshuset var enbart baserad på vedeldning. En mindre vedstapel tycker jag mig ha sett utanför åt nordost till, i närheten av det lilla utedasset. Någon elektricitet hade aldrig blivit installerad. Telefon fanns det däremot. Den stod på skrivbordet.

 

Rinnande vatten fanns inte. Allt vatten måste hämtas genom pumpning av gårdspumpen precis utanför köksingången. Ekonomidelen värmdes i gamla tider upp av djurens kroppstemperaturer. Hönshuset var alltid kallt. Jag tror inte att det hade någon egen uppvärmning.

 

Smedjan bestod av två rum med en skjutdörr emellan. I det yttre rummet, som vette åt smedjebacken med diverse skrot uppställt (det var där de två stora tallarna stod) fanns cyklar och farbror Nils motorcykel, en "Rex", som enligt bouppteckningen efter honom var av 1926 års modell. I själva smedjan fanns ässjan (vid väggen mot det yttre rummet) och de två städen, "ambultarna", samt alla verktygen och – framförallt på arbetsbänkar längs väggarna - allt skrotet. Vid de tidpunkter då jag besökte smedjan var det en hemsk röra där.

 

Borrestad smedjas uppkomst och belägenhet var för mig länge en gåta. Visserligen borde en smedja p g a brandrisken ligga något avsides men dessa hus ligger nästan två kilometer från gården, vilket väl är att ta i. Möjligen kunde förklaringen vara att smedjan var avsedd inte endast för jordbrukskomplexet Borrestad gård utan även för "plattgården" Axeltorp, som tydligen redan då var utarrenderad, men den förklaringen var egentligen rätt otrolig då Borrestad gårds behov av smeden måste ha varit mycket större än Axeltorps behov.

 

Denna tveksamhet beträffande klokheten i att placera smedjan på denna plats gällde dock endast om boningshuset var nyuppfört – för Anders Persson Granholm eller en eventuell föregångare till honom några år tidigare.

 

Gåtan om Borrestad smedjas belägenhet löste sig när jag läste böckerna om Östra Sönnarslöv. Boningshuset visade sig vara möllarens gamla boningshus, byggt 1872. Fram till 1890-talet bodde mjölnaren med familj där. År 1900 flyttade den siste mjölnaren och kunde smeden Anders Persson Granholm med familj flytta in.

 

Egentligen har jag, förutom Axeltorpsgårdens hus ett par kilometer längre österut, endast hört talas om två byggnader till på samma sida av landsvägen Sönnarslöv – Degeberga som Borrestad smedja. Den första byggnaden är just den gamla vinddrivna möllan, vars belägenhet far utpekade till höjden mellan Borrestad gård och Borrestad smedja, norr om markavägen och intill åkern. Den andra byggnaden var däremot uppenbarligen ett torp, som skulle ha varit beläget norr om eller nordväst om Borrestad smedja, på gränsen mellan tallskogen och åkrarna norr därom. (Detta torp har jag hört omtalas med brukarens förnamn men jag kan idag inte minnas namnet, kan ha varit Jannes eller eventuellt Isakas. Det kan röra sig om ett gammalt soldattorp.)/ag 2012-12-26